48
— Jag har ju sagt åt dig att inte gå upp till dig! För tusan djävlar, hör du inte vad jag säger? Seså, kom nu!
— Javisst, javisst, gå, sade plötsligt Margareta och tryckte sin gemåls arm, ty en egendomlig blick från Karl hade kommit henne att förstå, att det var något särskilt på färde.
— Jag är färdig, ers majestät, sade Henrik.
Karl såg emellertid på Coconnas, som just höll på att tända de andra ljusen.
— Vem är den här adelsmannen? frågade han Henrik och pekade på Coconnas. Skulle det händelsevis vara herr de La Mole?
— Vem kan ha talat med honom om herr de La Mole? tänkte Margareta.
— Nej, ers majestät, svarade Henrik, herr de La Mole är inte här, och det är verkligen ledsamt, för då skulle jag ha fått den äran att presentera honom för ers majestät på samma gång som herr de Coconnas. De båda äro oskiljaktiga vänner. De äro båda i hertigens av Alencon tjänst.
— Jaså, vår mästerskytt, sade Karl. Därpå rynkade han ögonbrynen och tillade: Är inte herr de La Mole hugenott?
— Han är omvänd, ers majestät, och jag ansvarar för honom som för mig själv.
— När du ansvarar för någon, Henriot, så får jag inte tvivla på honom efter vad du har gjort mig i dag. Men det gör detsamma, jag skulle i alla fall ha velat se den där herr de La Mole. Det får bli till en annan gång.
Efter att ännu en gång ha kastat en forskande blick omkring sig i rummet omfamnade Karl Margareta, tog konungen av Navarra under armen och avlägsnade sig med honom.
Vid Louvrens port ville Henrik stanna för att tala med någon.
