— Nej, kom fort, Henriot sade Karl till honom. När jag säger, att Louvren inte är hälsosamt för dig i kväll, så tro mig, för tusan djävlar!
— Ventre saint-gris! mumlade Henrik. Och de Mouy, som kommer att vänta i mitt rum, hur skall det gå för honom då?… Om luften inte är bra för mig bör den bli ännu sämre för honom.
— Jaså, sade Karl, när de kommit över vindbryggan, hertigens av Alencon hovmän bruka således uppvakta din gemål?
— Hur så, ers majestät?
— Jo, gör inte den där herr de Coconnas vackra ögon åt Margot?
— Vem har sagt ers majestät det?
— För katten, svarade konungen, någon har sagt mig det.
— Det är bara skämt, ers majestät. Herr de Coconnas gör visserligen vackra ögon åt någon, det är sant, men det är åt hertiginnan av Nevers.
— Prat!
— Jag kan gå i god för att det är sant.
Karl brast i skratt.
— Utmärkt, sade han, nästa gång hertigen av Guise kommer till mig med sådana där historier skall jag skaffa honom en lång näsa genom att tala om för honom hans systers bravader. För resten, tillade han, kommer jag inte ihåg om det var herr de Coconnas eller herr de La Mole man talade om.
— Det är varken den ene eller den andre, ers majestät, och för min gemåls känslor ansvarar jag.
— Det är bra, Henriot, jag tycker bättre om att det är så. På min ära, du är en så präktig karl att jag tror jag aldrig kan skiljas från dig.
Därpå började kungen vissla på ett särskilt sätt, varefter fyra adelsmän, som stått och väntat vid
4 Drottning Margot. II.
