Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/62

Den här sidan har korrekturlästs

56

Mördarna stego över hans kropp, och två av dem följde Maurevel in i sovrummet. I lampskenet sågo de sängen, vars gardiner voro fördragna.

— Nu snarkar han inte längre, sade en av karlarna.

— Tyst! varnade Maurevel.

Vid ljudet av denna röst hördes ett hest rop som ett lejons rytande inifrån sängen, draperierna drogos åt sidan och en pansarklädd man med en hjälm med nedfällt visir trädde fram. Maurevel kände genast igen de Mouy och bleknade.

— Jaså, din skurk, sade de Mouy, du kommer för att mörda mig som du mördat min far.

Samtidigt höjde han sin pistol i jämnhöjd med Maurevels panna. Maurevel kastade sig på knä i samma ögonblick som de Mouy tryckte av. Skottet träffade en av karlarna bakom Maurevel rakt i hjärtat. Maurevel svarade genast med ett skott, men kulan tillplattades mot de Mouys rustning. Denne gjorde ett häftigt utfall och klöv huvudet på det andre karlen, varefter han vände sig mot Maurevel.

Det blev en fruktansvärd men kort strid. Vid fjärde utfallet kände Maurevel det kalla stålet intränga i strupen, han utstötte ett rosslande skrik, föll baklänges och stötte omkull lampan, som slocknade.

Genast begagnade sig de Mouy av mörkret, vig och stark som en av Homeros' hjältar, sprang med sänkt huvud ut i förrummet, passerade som blixten förbi de där utställda vakterna, stötte omkull den ene och knuffade undan den andre, sköt av två skott som träffade väggen i korridoren. Från och med nu var han räddad, ty en pistol var ännu laddad och dessutom hade han sin fruktansvärda huggvärja.

Ett ögonblick tvekade han om han skulle taga sin tillflykt till hertigen av Alencon, ty det föreföll honom som om dörren till dennes våning öppnats,