Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/66

Den här sidan har korrekturlästs

60

mannen. Han kommer att regera. Han kommer att regera!

När hon öppnade dörren till sitt rum, strök hon sig med handen över pannan och tvingade sig till ett intetsägande leende.

— Vad var det, ers majestät? frågade alla de närvarande med undantag av madame de Sauve, vilken var alltför uppskrämd för att våga fråga.

— Ingenting, svarade Katarina, det var bara något oväsen.

— O, utropade plötsligt madame de Sauve, vart och ett av ers majestäts steg lämnar efter sig ett spår av blod på mattan!




XXXVI.
KONUNGARNAS NATT.

Under tiden vandrade Kung Karl vidare, stödd på Henriks arm, åtföljd av fyra hovmän samt företrädd av två fackelbärare.

— När jag lämnar Louvren, sade han, känner jag mig alldeles som näg jag kommer in i en vacker skog. Jag kan andas, jag kan se och jag är fri.

Henrik log.

— Ers majestät skulle nog trivas bland mina berg i Béarn, sade han.

— Ja och jag kan förstå att du har lust att återvända dit. Men om din längtan skulle bli dig för stark, tillade Karl skrattande, så måste du vidtaga dina försiktighetsmått, det råder jag dig till. Min mor Katarina håller nämligen av dig så mycket att hon absolut inte vill skiljas från dig.

— Vad skall ers majestät göra i kväll? frågade