62
jag kunna svära på att det var han som nyss talade.
— Nåja, sade Karl, han är inte vid La Rochelle. Det är hela saken.
— Men vem är det han är tillsammans med?
— Känner du inte igen honom?
— Nej, ers majestät.
— Hans figur är dock sådan, att man näppeligen kan ta miste. Men vänta, du kommer nog att känna igen honom. Hallå, ropade han ännu en gång, hörde ni inte vad jag sade?
— Tillhör ni nattvakten, eftersom ni hejdar oss? svarade den längste av de båda männen.
— Låt oss anta, att vi äro nattvakter, sade konungen. Stanna därför, när ni bli tillropade.
Därpå lutade han sig mot Henrik och viskade i hans öra:
— Nu skall du få se ett vulkanutbrott.
— Ni är åtta stycken, sade den längste av de båda männen och visade samtidigt sitt ansikte, men även om ni så vore hundra, så hjälper det inte.
— Åh, hertigen av Guise, utbrast Henrik.
— Jaså, det är vår kusin från Lothringen, sade konungen. Ni ger er således tillkänna till slut! Det är bra.
— Kungen! utropade hertigen.
Den person som var i hans sällskap insvepte sig ännu mer i sin kappa och stod orörlig, sedan han först vördnadsfullt blottat sitt huvud.
— Ers majestät, sade hertigen av Guise, jag kommer just från ett besök hos min svägerska, madame de Condé.
— Jag förstår det… och ni har tagit med er en av era hovmän… Vem är det?
— Ers majestät känner honom inte, svarade hertigen.
— Nåväl, då skall vi göra hans bekantskap, sade konungen.
