Därmed gick han fram mot den andre mannen och gjorde ett tecken åt en av fackelbärarna att träda närmare.
— Förlåt, min bror! sade hertigen av Anjou och slog upp sin kappa samt bugade sig med illa dold missräkning.
— Jaså är det ni! sade konungen. Men nej, det är inte möjligt, jag misstar mig… Min bror hertigen av Anjou skulle ha kommit hit för att träffa någon innan han träffat mig! Han kan omöjligt vara okunnig om att det för en prins av blodet framför allt gäller att vid sin återkomst till huvudstaden söka upp en port i Paris, och det är Louvrens port.
— Förlåt mig, ers majestät, sade hertigen av Anjou. Jag ber ers majestät ursäkta en försummelse.
— Nåja, sade kungen i gäckande ton, vad hade ni att göra i det Condéska palatset, min bror?
— Det är ju klart, inföll kungen av Navarra med sin klipska min, det sade ju ers majestät nyss själv.
— Vad är det frågan om? frågade hertigen av Guise i högdragen ton. Han liksom alla andra vid hovet hade nämligen för vana att behandla den stackars kungen av Navarra tämligen kort. Varför skulle jag inte kunna gå och besöka min svägerska. Brukar inte hertigen av Alencon besöka sin… nej, jag menar inte svägerska utan syster.
Henrik rodnade lätt.
— Vad henne beträffar, fortfor hertigen av Guise, så sågo vi henne passera förbi här för en halvtimme sedan i en bärstol, åtföljd av två sprättar från hovet.
— Verkligen, sade Henrik.
— Vad svarar ni på det, Henriot?
— Att drottningen av Navarra har frihet att gå och komma vart hon behagar, fast jag tvivlar på att hon har lämnat Louvren.
