66
sig genom en lönndörr, som ledde till huset bredvid, och sedan de stängt dörren efter sig flydde alla fyra genom utgången vid Rue Tison.
— Åh, utbrast Karl, jag tror att garnisonen ger sig. Man väntade några minuter, men intet ljud hördes därinifrån.
— De förbereda någon krigslist, sade hertigen av Guise.
— Eller också ha de känt igen min brors röst och tagit till flykten, sade hertigen av Anjou.
— Men då måste de väl passera förbi här, sade Karl.
— Ja, såvida huset inte har två utgångar, återtog hertigen av Guise.
— Min kusin, sade kungen, tag upp ert stenblock igen och slå in den här dörren också.
Hertigen fann emellertid denna åtgärd onödig, med en enda kraftig spark slog han in dörren.
— Hit med facklorna! ropade kungen.
Betjänterna kommo fram och tände facklorna. Karl IX tog en och lämnade den andra åt hertigen av Anjou.
Henrik kom allra sist.
Hertigen av Guise gick först med värjan i hand.
Man kom upp i första våningen.
I matsalen funnos resterna efter en avslutad supé. Allt låg huller om buller, ty, man hade använt servisen som projektiler.
Man fortsatte in i salongen. Där fanns inte heller någonting som kunde ge visshet om vilka personer som funnits därinne. Några grekiska och latinska böcker, några musikinstrument, det var allt vad man fann.
Sängkammaren var lika tom. En nattlampa brann i taket, men det såg ut som man inte ens hunnit komma in hit.
— Det måste finnas en andra utgång, sade Karl.
