Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/73

Den här sidan har korrekturlästs
67

— Det är troligt, instämde hertigen av Anjou.

— Men var är den? frågade hertigen av Guise.

Man letade överallt men fann den inte.

— Var är portvakten? frågade kungen.

— Jag band honom vid porten, sade hertigen av Guise.

— Fråga honom, min kusin.

— Han kommer inte att svara.

— Bah, om man gör upp en liten eld nedanför fötterna på honom, så kommer han nog att tala, sade kungen skrattande.

Henrik såg genast ut genom fönstret.

— Han finns inte kvar, sade han.

— Tusan djävlar, utropade kungen, vi få ingenting veta.

— Vem kan ha befriat honom? frågade hertigen av Guise.

— Ja, som ers majestät ser, sade Henrik, är det ingenting, som bevisar, att min gemål och hertigens av Guise svägerska ha varit här i rummet.

— Det är sant, medgav Karl. Det finns tre saker, som inte lämna något spår efter sig: fågeln i luften, fisken i vattnet och kvinnan… nej, jag misstar mig… mannen hos…

— Nå, då återstår ingenting annat än att gå vår väg, sade Henrik.

— Ja, sade Karl och gick själv ned före de andra. Vart skall ni gå? frågade han nere på gatan hertigen av Anjou och hertigen av Guise.

— Vi skall gå till Nantouillet, där min kusin hertigen av Lothringen väntar oss till supé. Vill ers majestät följa med?

— Nej tack, vi skall gå åt ändra hållet. Vill ni ha en av mina fackelbärare?

— Nej tack, ers majestät, sade hertigen av Anjou livligt.

— Hm! han är rädd för att jag skall låta spio-