68
nera på honom, viskade Karl i örat på kungen av Navarra.
Därpå tog han Henrik under armen och sade högt:
— Kom nu, Henriot, jag skall bjuda dig på supé i kväll.
— Vi skall således inte vända tillbaka till Louvren?
— Nej, säger jag dig, din envisa människa. När jag säger till dig att du skall komma med, så kommer du med.
Därmed drog han med sig Henrik längs Rue Geoffrey-Lasnier.
XXXVII.
ETT ANAGRAM.
Vid Rue de Barres i närheten av Rue de la Mortellerie låg ett ensamt litet hus i en trädgård, som var omgiven av en hög mur med en enda port.
Karl tog upp en nyckel ur fickan och öppnade porten. Efter att ha släppt in Henrik och betjänten med facklan stängde han porten efter sig.
Ett enda litet fönster var upplyst. Karl pekade leende på det för Henrik.
— Ers majestät, jag förstår inte… sade denne.
— Du kommer snart att förstå, Henriot.
Kungen av Navarra såg förvånad på Karl. Hans röst och hans ansikte hade fått ett uttryck av mildhet, som annars inte brukade finnas däri och som Henrik aldrig förut hade sett.
— Henriot, sade kungen till honom, jag har sagt dig, att när jag går ut ur Louvren lämnar jag ett
