de Condés skull och om hans ärelystnad är lika stor som hans kärlek.
Henrik förstod ingenting av denna förklaring och följde med utan att vidare säga något.
Då de kommo fram till Marais kunde man i skydd av pallisaderna se allt vad som på den tiden kallades Les Faubourgs Saint-Laurent. Där fäste Karl i den gråaktiga dimman Henriks uppmärksamhet på flera personer, som insvepta i stora kappor och med pälsmössor på huvudet redo framför en tungt lastad packvagn. Allteftersom de närmade sig kunde de urskiljas tydligare och man kunde se en annan man, vilken var klädd i en lång brun kappa och med ansiktet dolt av en hatt av franskt snitt. Han red bredvid och samtalade med den förnämste av männen.
— Aha, sade Karl småleende, jag anade det.
— Om jag inte misstar mig, inföll Henrik, så är mannen i den bruna kappan hertigen av Anjou.
— Det stämmer, svarade Karl. Men maka på dig, så att han inte ser dig.
— Men vilka äro männen i de grå kapporna och pälsmössorna? frågade Henrik vidare.
— Det är de polska sändebuden. Och i vagnen finns en krona. Men nu, tillade han och satte sin häst i galopp mot Temple, kom nu, Henriot. Jag har sett allt vad jag ville.
XXXVIII.
ÅTERKOMSTEN TILL LOUVREN.
Den gångna nattens händelser hade varit ett fruktansvärt slag för Katarina. Hon kunde inte få en blund i ögonen, och när morgonen bröt in, begav hon sig genast till Karl IX:s rum. Vakten, som var
