Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/82

Den här sidan har korrekturlästs

76

van att se henna när som helst gå in till kungen, lät henne utan vidare passera. Hon begav sig genom väntrummet in i vapensalen. Där träffade hon endast Karls amma.

— Var är min son? frågade hon.

— Ers majestät, svarade amman, han har förbjudit att någon får komma in i hans rum före klockan åtta, och det är hon ännu inte.

— Detta förbud gäller inte mig.

Katarina log.

— Ja, återtog amman, jag vet nog att ingen här har rätt att sätta sig emot ers majestät. Jag bönfaller därför om att ers majestät måtte höra en stackars kvinnas vädjan och inte gå längre.

— Jag måste tala med min son.

— Jag skall öppna dörren på en uttrycklig befallning av ers majestät.

— Öppna då, jag vill det.

Nu lämnade amman Katarina nyckeln. Men hon behövde den inte. Hon tog upp ur fickan en annan nyckel och öppnade.

Sovrummet var tomt, Karls säng var orörd. De båda vinthundarna, som lågo på björnhuden nedanför sängen kommo fram och slickade Katarinas elfenbensgula hand.

— Aha, sade änkedrottningen och rynkade ögonbrynen, han är utgången. Jag skall vänta på honom

Dyster och tankfull satte hon sig vid fönstret mot borggården, från vilket man kunde se den förnämsta gallerporten.

I två timmar satt hon där blek och orörlig som en marmorstaty. Därefter såg hon äntligen en ryttartrupp komma in i Louvren med kungen och Henrik av Navarra i spetsen.

Nu förstod hon allt. I stället för att disputera med henne om svågerns häktning hade han tagit honom med sig och på så sätt räddat honom.