— Men om det var en kvinna, så kan vi väl inte fordra…
— En kvinna?
— Javisst.
— En kvinna som dödat två vakter och som tilltillfogat herr de Maurevel ett kanske dödligt sår!
— Åhå, sade kungen, det här börjar bli allvarligt. Det har således flutit blod?
— Tre män ha blivit liggande på platsen.
— Och den som bragt dem därhän.
— Är räddad och oskadd.
― För tusan, utbrast Karl, det var en duktig karl. N i har alldeles rätt, min mor, honom skulle jag vilja lära känna.
― Nåväl, nu säger jag på förhand, att ni inte kommer att få reda på vem det är, åtminstone inte genom Henrik.
— Men genom er, min mor. Den där karlen kan väl inte ha flytt utan att lämna något spår efter sig och utan att man sett hur han var klädd?
— Man observerade att han var klädd i en mycket elegant körsbärsfärgad kappa.
— Jaså, en körsbärsfärgad kappa, sade Karl. Jag vet bara en sådan vid hovet som är tillräckligt frapperande för att man skulle lägga närmare märke till den.
— Just det, inföll Katarina.
— Nå?… frågade Karl.
— Vänta mig här, sade Katarina. Jag skall gå och se efter om mina befallningar ha blivit utförda. Därmed avlägsnade sig Katarina. Karl blev ensam kvar. Han gick tankspridd fram och tillbaka och visslade på en jaktvisa.
Vad Henrik beträffar hade han lämnat sin svåger full av oro. I stället för att gå genom den vanliga korridoren begav han sig till den lilla lönntrappa, som redan förut blivit omtalad och som
