Det var tomt. Men ännu fann han ingenting som kunde ge honom en aning om vad som hänt.
— Orthon är verkligen inte här, mumlade han.
Så gick han in i det andra rummet.
Här blev alltsammans klart för honom.
Trots att man använt massor av vatten funnos stora rödaktiga fläckar kvar på golvet. En möbel var sönderslagen, en venitiansk spegel var krossad av en kula, sängomhängena voro sönderrivna av värjstyng, en hand hade efterlämnat ett blodigt märke på väggen. Allt tydde på att här utkämpats en strid på liv och död.
Henrik for med handen över sin fuktiga panna och mumlade:
— Nu förstår jag vilken tjänst kungen gjort mig. Man har kommit hit för att mörda mig. Och… de Mouy?… Vad ha de gjort med de Mouy? De uslingarna! Tänk om de ha dödat honom!
Efter en sista dyster blick omkring sig skyndade han ut i korridoren, försäkrade sig om att ingen fanns i närheten och rusade in till hertigen av Alencon.
Hertigen väntade honom i det första rummet. Han fattade livligt Henriks hand och drog honom med sig in i ett litet lönnrum, medan han lade fingret på läpparna.
— Åh, min bror, sade han därpå, vilken förfärlig natt.
— Vad har då hänt? frågade Henrik.
— Man har velat arrestera er.
— Mig?
— Ja
— Av vilken anledning?
— Det vet jag inte. Var befann ni er?
— Kungen tog mig med sig ut och superade med mig ute i staden.
6. Drottning Margot. II.
