Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/89

Den här sidan har korrekturlästs
83

bärsröd kappa passar bättre för en hovsprätt än för en soldat. Aldrig kommer man att misstänka att de Mouy haft en körsbärsröd kappa på sig.

— Nej, instämde hertigen av Alencon. Snarare skulle man då misstänka att det var…

Han avbröt sig.

— Att det var herr de La Mole, ifyllde Henrik.

— Javisst. Ty jag själv, som såg mannen fly, tvivlade också ett ögonblick.

— Jaså, ni tvivlade. Ja, det kunde verkligen ha varit herr de La Mole.

— Vet han någonting?

— Ingenting säkert och ingenting av vikt åtminstone.

— Men svåger, återtog hertigen, nu tror jag verkligen att det var han.

— För tusan, det kommer att göra drottningen ledsen. Hon är intresserad för honom,

— Verkligen? frågade hertigen häpen.

— Javisst. Erinrar ni er inte att hon rekommenderade honom hos er?

— Jo, svarade hertigen med dov röst. Jag har också velat göra honom en tjänst… jag gick upp till honom och tog ner hans röda kappa för att ingenting skulle kompromettera honom.

— Det var mycket klokt, sade Henrik. Nu inte bara gissar jag, nu skulle jag kunna svära på att det var han.

— Till med inför rätta? frågade hertigen.

— Javisst, svarade Henrik. Han kanske kom med något bud från Margareta.

— Om jag kunde vara säker om ert vittnesmål, sade hertigen, skulle jag nästan kunna anklaga honom.

— Om ni anklagar honom, min svåger, sade Henrik, så förstår ni nog att jag inte kommer att säga emot.