Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/91

Den här sidan har korrekturlästs
85

Margareta ej låta bli att rodna. Med en kraftansträngning frågade hon:

— Vilket äventyr?

— Vad nu, utbrast Henrik, har ni inte hört oväsendet i Louvren i natt?

— Nej.

— Jag lyckönskar er, sade Henrik med beundransvärt oskyldig min, det bevisar, att ni har en ofantligt god sömn.

— Nåväl, vad är det, som har hänt?

— Jo, vår goda mor hade givit befallning åt herr de Maurevel och sex vaktposter att arrestera mig.

— Ers majestät!

— Ja, just mig.

— Varför det?

— Vem kan säga de bevekelsegrunder som finnas i en så djup själ som vår mors? Jag vördar dem, men jag känner dem inte.

— Och ni var inte hemma?

— Nej, jag råkade att inte vara det. Kungen bjöd mig med sig i går kväll. Men om jag inte själv var hemma så var det någon annan där.

— Vem då?

— Det ser ut som om det var herr de La Mole.

— Herr de La Mole! utbrast Margareta häpen.

— Kan man tänka sig en sådan liten provencalare, sade Henrik. Vet ni vad, han har dödat två vaktposter och sårat Maurevel.

— Dödat två vaktposter och sårat Maurevel? Det är omöjligt!

— Vad nu? Tvivlar ni verkligen på hans mod?

— Nej, men jag menar att herr de La Mole inte kunde vara hos er.

— Varför kunde han inte vara hos mig?