Margareta ej låta bli att rodna. Med en kraftansträngning frågade hon:
— Vilket äventyr?
— Vad nu, utbrast Henrik, har ni inte hört oväsendet i Louvren i natt?
— Nej.
— Jag lyckönskar er, sade Henrik med beundransvärt oskyldig min, det bevisar, att ni har en ofantligt god sömn.
— Nåväl, vad är det, som har hänt?
— Jo, vår goda mor hade givit befallning åt herr de Maurevel och sex vaktposter att arrestera mig.
— Ers majestät!
— Ja, just mig.
— Varför det?
— Vem kan säga de bevekelsegrunder som finnas i en så djup själ som vår mors? Jag vördar dem, men jag känner dem inte.
— Och ni var inte hemma?
— Nej, jag råkade att inte vara det. Kungen bjöd mig med sig i går kväll. Men om jag inte själv var hemma så var det någon annan där.
— Vem då?
— Det ser ut som om det var herr de La Mole.
— Herr de La Mole! utbrast Margareta häpen.
— Kan man tänka sig en sådan liten provencalare, sade Henrik. Vet ni vad, han har dödat två vaktposter och sårat Maurevel.
— Dödat två vaktposter och sårat Maurevel? Det är omöjligt!
— Vad nu? Tvivlar ni verkligen på hans mod?
— Nej, men jag menar att herr de La Mole inte kunde vara hos er.
— Varför kunde han inte vara hos mig?
