88
de skyldige få andrum, min son, och låter dem tro att de sluppit undan er vaksamhet, så bli de djärva och triumferande och vi komma därigenom till rätta med dem. Då få vi reda på allt.
Karl gick tvekande fram och tillbaka. Hans misstankar hade väckts till liv och han knöt krampaktigt händerna.
— Nej sade han slutligen, jag väntar inte. Ni vet inte vad man kan ha att vänta sig. Jag är som förföljd av spöken. För resten bli alla de här junkrarna för var dag allt mera oförskämda. Senast i natt vågade två sådana där sprätthökar sätta sig upp emot mig. Om herr de La Mole är oskyldig är det bra men jag skulle vilja veta var den här de La Mole befann sig i natt, då man slog ihjäl mina vaktposter i Louvren och då man slogs med mig vid Rue Cloche-Percée. Skicka därför efter hertigen av Alencon först och Henrik sedan. Ni kan stanna kvar, min mor.
Katarina satte sig. Efter en stund inträdde hertigen av Alencon. Samtalet med Henrik hade gjort honom förberedd och han kunde därför visa sig lugn.
Hans svar voro mycket tydliga. Han hade blivit tillsagd av sin mor att stanna inne hos sig och visste därför ingenting om nattens tilldragelser. Men som hans rum lågo vid samma korridor som konungens av Navarra hade han först trott sig höra ett buller som när en dörr slås in samt svordomar och slutligen pistolskott. Då hade han öppnat sin dörr på glänt och sett en man i röd kappa fly sin väg.
Karl och hans mor växlade en blick.
— I röd kappa? upprepade konungen.
— Ja, svarade hertigen.
