— Kom den där röda kappan er inte att misstänka någon särskild person?
Hertigen tog alla sina själskrafter till hjälp för att kunna ljuga så naturligt som möjligt.
— Jag måste erkänna, sade han, att jag i första ögonkastet tyckte mig känna igen en av mina hovmäns kappa.
— Vad heter den hovmannen?
— Herr de La Mole.
— Varför var herr de La Mole inte hos er som hans tjänst fordrade?
— Jag hade givit honom ledigt, svarade hertigen.
— Det är bra, sade Karl. Gå nu.
Hertigen av Alencon närmade sig den dörr genom vilken han kommit in.
— Nej, inte den vägen, sade Karl, den här. Därmed pekade han på den dörr som ledde in till hans ammas rum.
Han ville inte att Frans och Henrik skulle mötas. Han visste ej, att de hade träffats ett ögonblick och att detta ögonblick varit nog för att de skulle komma överens.
Nu inträdde Henrik i sin tur. Han väntade ej på att Karl skulle tilltala honom.
— Ers majestät gjorde rätt i att kalla på mig sade han. Jag var just på väg hit för att begära rättvisa.
Karl rynkade ögonbrynet.
— Ja, rättvisa, fortsatte Henrik. Jag börjar med att tacka ers majestät för att ha tagit mig med i går kväll, ty därigenom har ers majestät räddat mitt liv. Men vad har jag gjort för att man skulle vilja låta mörda mig?
— Det är inte fråga om något mord, inföll Katarina, det gällde en arrestering.
