90
— Jaså, sade Henrik. Vilket brott har jag begått för att man vill arrestera mig? Om jag är skyldig, är jag det inte lika mycket i dag på morgonen som i går kväll? Tala om för mig mitt brott, ers majestät.
Karl såg på sin mor, förlägen om vad han borde svara.
— Min son, sade Katarina, ni tar emot misstänkt folk.
— Jaså, sade Henrik, och dessa misstänkta människor kompromettera mig, inte sant?
— Jovisst.
— Men tala om för mig vilka de äro! Konfrontera mig med dem!
— Sannerligen, sade Karl, Henrik har verkligen rätt att begära en förklaring.
— Och det begär jag, återtog Henrik, som kände överlägsenheten i sin ställning och ej var sen att draga fördel därav. Har jag inte efter mitt giftermål med Margareta visat mig som en god make? Må man fråga Margareta? Och som en god katolik? Må man fråga min biktfar. Och som en god familjemedlem. Må man fråga dem som voro närvarande vid jakten i går.
— Ja, det är sant, Henriot, sade konungen, men vad vill du man skall göra. Det påstås att du konspirerar.
— Mot vem då?
— Mot mig.
— Ers majestät, om jag konspirerade mot er, så hade jag inte behövt göra mer än låta händelserna ha sin gång, då er häst fick knät krossat och inte förmådde resa sig igen och då vildsvinet rusade på ers majestät.
— För tusan djävlar, min mor, ser ni inte att han har rätt.
— Men säg, vem var hos er i natt?
