92
endast att få göra ers majestät uppmärksam på en sak.
— Vad då?
— Att om det varit jag som i stället för att rätta mig efter ordern hade försvarat mig, då vore jag skyldig och förtjänade allt möjligt straff. Men nu var det inte jag utan en okänd, som arresteringsordern inte angick. Det var således med orätt som man ville arrestera honom. Han försvarade sig och han försvarade sig bra till och med. Men därvid var han i sin fulla rätt.
— Men… mumlade Katarina.
— Madame, inföll Henrik, lydde ordern på att jag skulle arresteras?
— Ja, svarade Katarina, hans majestät hade själv undertecknat den.
— Innebar den inte dessutom en order att arrestera den som man fann i mitt ställe om jag ej anträffades?
— Nej, svarade Katarina.
— Nåväl, sade Henrik, om man inte bevisar att jag konspirerar och att den man som var i mitt rum konspirerar med mig, då är den mannen oskyldig.
Därpå vände han sig mot Karl IX och fortsatte:
— Ers majestät, jag lämnar inte Louvren. Jag är till och med beredd att ge mig fången på ett enda ord av ers majestät och bege mig till vilket statsfängelse ers majestät än behagar sätta mig i. Men intill dess har jag rätt att kalla mig, och jag kallar mig också ers majestäts trogne tjänare, undersåte och frände.
Med en värdighet, som man hittills aldrig sett hos honom, bugade sig Henrik för Karl och avlägsnade sig.
— Bravo, Henriot, sade Karl när konungen av Navarra hade gått.
