Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/99

Den här sidan har korrekturlästs
93

— Bravo, när han har tillfogat oss alla ett nederlag? sade Katarina.

— Varför skulle jag inte applådera? När vi fäkta med varandra och han träffar mig säger jag ju också bravo. Min mor, ni gör orätt i att förakta honom som ni gör.

— Min son, sade Katarina, jag föraktar honom inte, jag fruktar honom.

— Ni gör orätt i det, min mor. Henriot är min vän, och som han själv sade, om han konspirerat mot mig, så hade han bara behövt låta vildsvinet hållas.

— Ja, inföll Katarina, för att hans personlige fiende hertigen av Anjou skulle bli konung i Frankrike.

— Min mor, det betyder ingenting vilket motiv som förmått Henrik att rädda mitt liv. Det är i alla fall ett faktum att han har räddat det. Och för tusan djävlar… jag vill inte att man gör honom något illa. Vad herr de La Mole beträffar, skall jag tala med hertigen av Alencon, i vilkens tjänst han är.

Katarina förstod att dessa ord inneburo ett avsked. Hon drog sig tillbaka till sina rum och fann där Margareta, som väntade på henne.

— Ni här, min dotter, sade hon. Jag lät skicka efter er i går kväll.

— Jag vet det, madame, men jag var utgången.

— Och nu?…

— Och nu kommer jag till ers majestät för att säga, att ni står i begrepp att begå en stor orättvisa.

— Vilken då?

— Ni ämnar låta arrestera greve de La Mole, inte sant?

— Ni misstar er, min dotter, jag arresterar ingen, det är kungen som låter arrestera folk.