94
— På min ära, herr de La Mole, sade Coconnas, allt vad jag kan göra i den här saken är att inte anfalla er. Det förefaller som om man i natt skulle döda alla hugenotter på kungens befallning. Drag er ur spelet så gott ni kan.
— Jaså, är det på det viset… mördare! Förrädare! Men vänta bara!
Därmed siktade La Mole i sin tur och fyrade den ena av sina pistoler. La Hurière, som inte förlorat honom ur sikte, hann kasta sig åt sidan. Men Coconnas, som inte väntat sig detta svar, stod kvar på sin plats, och kulan rispade upp axeln på honom.
— Guds död! utropade han och bet ihop tänderna, nu skall du få med oss båda två att göra, eftersom du nödvändigt vill ha det så!
Därmed drog han sin värja och rusade på La Mole.
Om han hade varit ensam, skulle La Mole helt visst ha väntat på honom. Men nu hade Coconnas bakom sig La Hurière, som åter laddade sin bössa, och Maurevel, som kom uppför trappan i långa språng. La Mole skyndade därför in i rummet bredvid och slog igen dörren efter sig.
— Vänta bara, din rackare! ropade Coconnas och bultade på dörren med värjfästet, vänta bara! Jag skall genomborra din kropp med lika många värjstyng, som du har vunnit écus av mig, i kväll! Jag kom hit för att man inte skulle plåga dig och för att man inte skulle råna dig… och du visar din tacksamhet med att skjuta mig i axeln… Vänta bara, din skurk!
Under tiden kom La Hurière fram och splittrade dörren med ett slag av bösskolven.
Coconnas rusade in i det lilla rummet men slog näsan mot den motsatta väggen. Rummet var tomt och fönstret stod öppet.
