96
— Nej, inte jag, svarade Maurevel, jag sparar mitt krut för ett bättre villebråd.
— Men ni, mäster La Hurière!
— Vänta, vänta, svarade värdshusvärden.
— Ja, vänta ni, skrek Coconnas, under tiden kommer han undan.
Därmed rusade han efter den olycklige, som han snart hann upp, ty denne var redan förut sårad.
— Vänd er om! ropade Coconnas, som inte ville falla honom i ryggen.
I samma ögonblick ljöd ett bösskott och en kula for visslande tätt förbi örat på Coconnas. Piemontesaren vände sig om och såg La Hurière stå och skaka sin bössa.
— Den här gången har jag åtminstone fått handsöl, ropade han.
— Ja, men ni var nära att skjuta tvärs igenom kroppen på mig!
— Akta er greve, akta er! ropade La Hurière.
Coconnas tog ett steg bakåt. Den sårade hade rest sig upp på ett knä och stod i begrepp att stöta till Coconnas just i samma ögonblick som värdshusvärden varnade denne.
— Vad nu, din huggorm! skrek Coconnas.
Därmed kastade han sig över den sårade och stötte tre gånger sin värja i hans bröst ända till fästet.
— Nu, ropade han och lämnade den sårade, som i dödsryckningarna vältrade sig i sitt blod, till amiralen! Till amiralen!
— Åhå, sade Maurevel, det ser ut som om ni hade bråttom nu.
— Ja, sannerligen, svarade Coconnas. Jag vet inte om det är krutlukten eller åsynen av blodet som eggar upp mig, men för tusan, jag har fått blodad tand! Hittills har jag endast dödat björnar eller
