98
Coconnas och La Hurière följde honom i hälarna. Alla tre lyckades komma in på borggården.
Mitt på denna gård, vars tre portar voro inslagna, stod en man stödd mot en blottad värja kring vilken mördarhopen bildade en vid krets. Han stod och såg upp mot en balkong, som låg vid pass femton fot över marken och mitt framför husets förnämsta fönster. Han stampade otåligt med foten och då och då vände han sig om för att fråga dem som stodo honom närmast.
— Ännu ingenting, mumlade han. Ingen… tänk om han skulle blivit varnad, om han skulle ha flytt. Vad tror ni, du Gast?
— Det är omöjligt, ers höghet.
— Varför inte? Talade ni inte själv om att ett ögonblick innan vi kom fram, kom en man utan huvudbonad och med dragen värja i handen springande, som om han varit förföljd och bultade på porten, som genast öppnades för honom?
— Ja, ers höghet, men herr de Bessme kom fram ögonblicket därpå, portarna slogos in och huset omringades. Karlen kom visserligen in, men det är alldeles säkert, att han inte kommit ut igen.
— Vad nu, sade Coconnas till La Hurière, misstar jag mig eller är det verkligen hertigen av Guise som står där?
— Jo, det är han. Det är den store Henrik av Guise själv. Utan tvivel står han och väntar på att amiralen skall komma ut för att han skall kunna göra likadant med honom, som amiralen gjorde med hans far. Var och en får en gång sin tur, och i dag är det gudskelov vår.
— Hallå, de Bessme, ropade hertigen med kraftig röst, är det inte slut än?
I samma ögonblick hörde man rop inne i huset, därpå hördes några bösskott och ett förfärligt buller av steg och vapenskrammel, varpå allt blev tyst.
