Hertigen gjorde en rörelse, som för att rusa in i huset.
— Ers höghet, ers höghet, sade du Gast och skyndade fram till honom samt hejdade honom, er värdighet kräver, att ni stannar kvar och väntar.
— Ni har rätt, du Gast, tack! Jag skall vänta. Men jag håller på att dö av otålighet och oro. Tänk, om han skulle komma undan.
Plötsligt närmade sig bullret, fönsterrutorna i första våningen lyste som från en eldsvåda. Det fönster, mot vilket hertigen så många gånger sett upp, öppnades eller snarare flög i spillror och en man med blekt ansikte och med halsen helt och hållet nedsölad av blod, visade sig på balkongen.
— De Bessme! ropade hertigen. Äntligen kommer du! Nå!…
— Var så kod! svarade tysken kallt, i det han lutade sig ned och tycktes lyfta upp en tung börda.
— Men de andra, frågade hertigen otåligt, var äro de andra?
— De andra… de göra kål på de andra!
— Men du, vad har du gjort?
— Var så kod och se! Stig tillbaka ett steg!
Hertigen tog ett steg itllbaka.
I detta ögonblick kunde man se vad det var som de Bessme höll på att lyfta upp. Det var liket av en gubbe. Han lyfte upp det över balkongen och kastade ned det för sin herres fötter.
Det dova fallet mot marken, blodet som stänkte upp från kroppen och spred sig över stenläggningen kom till och med hertigen att ett ögonblick stå som förstenad. Men denna känsla varade ej länge, och nyfikenheten gjorde att alla togo ett steg framåt, och en fackla höjdes över offret.
Nu kunde man se den dödes vita skägg, vördnadsfulla ansikte och stelnade händer.
