100
— Amiralen! ropade tjugu röster på en gång, och därpå blev allt åter tyst.
— Ja, det är amiralen, sade hertigen och gick fram till liket och betraktade det med stum glädje.
— Amiralen, amiralen! viskade med halvhög röst alla vittnena till detta fruktansvärda skådespel och tryckte sig tätt intill varandra samt närmade sig tveksamt den fallne åldringen.
— Där ligger du, Gaspard, sade hertigen av Guise i triumferande ton. Du har mördat min far, och nu har jag hämnats honom.
Därmed satte han foten på den prostestantiske hjälten. I samma ögonblick slog den döende med en sista kraftansträngning upp ögonen, knöt för sista gången sin blodiga och stympade hand och sade i gravlik ton till lönnmördaren.
— Henrik av Guise, en dag kommer också du att känna en mördares fot på ditt bröst. Jag har inte dödat din far. Förbannad vare du!
Hertigen bleknade mot sin vilja och kände en iskall rysning genomila hela sin kropp. Han strök sig med handen över pannan som för att jaga bort den hemska synen. När han åter vågade rikta sin blick mot amiralen, hade dennes ögon slutits, hans hand hade stelnat och en svart blodström över hans vita skägg hade följt på de förfärliga ord, som nyss trängt över hans läppar.
Hertigen lyfte sin värja med en min av förtvivlad beslutsamhet.
— Nå, ers hökhet, sade de Bessme, är ni nöjd nu?
— Ja, du har hämnats.
— Hertik Frans, inte sant?
— Religionen, sade Henrik med dov röst. Och nu, tillade han vänd mot schweizarna, soldaterna och borgarna, som trängdes omkring honom, nu mina vänner, till verket, till verket!
— Nej, se god dag, herr de Bessme, sade Co-
