104
— Ers majestät, sade La Mole och försökte med en yttersta kraftansträngning resa sig upp, i himlens namn, ropa inte, ty om man hör er, är jag förlorad. Mördarhopen förföljer mig. De rusade uppför trapporna efter mig. Jag hör dem redan… där äro de!
— Hjälp, upprepade drottningen av Navarra utom sig. Hjälp!
— Ah, det är ni, som dödar mig, sade La Mole förtvivlad. Att dö för en så ljuv röst, att dö för en så vacker hand! Ah, jag skulle trott det vara omöjligt.
I samma ögonblick öppnades dörren och en skara flämtande, rasande män med ansiktena fläckade av blod och krut, beväpnade med bössor, hillebarder och värjor störtade in i rummet. I spetsen för dem var Coconnas, med det röda håret på ända, med ögonen onaturligt vidgade, blek och med ansiktet alldeles söndersargat av La Moles värja, var han fruktansvärd att skåda.
— Guds död, ropade han. Där är han. Åh, denna gång ha vi honom äntligen.
De La Mole såg sig omkring efter ett vapen, men fann intet. Han kastade en blick på drottningen och såg det djupaste medlidande avtecknat i hennes ansikte. Då förstod han, att hon ensam skulle kunna rädda honom, skyndade emot henne och slog sina armar omkring henne.
Coconnas tog några steg framåt och stötte ännu en gång sin värjspets genom sin fiendes axel, och några droppar varmt, rött blod föllo likt dagg på Margaretas vita, parfymerade nattdräkt.
Margareta såg blodet flyta, hon kände huru den kropp, som slöt sig intill hennes, genomfors av en darrning och hon kastade sig med honom in i gången mellan sängen och väggen Det var hög tid. De La Mole, vars krafter voro uttömda, var oför-
