en av banditerna bar hand på mig, kanske han var sårad.
— Bar hand på min syster? ropade hertigen. Åh, om du endast visat mig vilken, om jag endast visste var jag skulle finna honom.
— Tyst! sade Margareta.
— Varför det? frågade Frans.
— Därför att, om man ser dig vid denna tid i mitt rum…
— Skulle inte en bror kunna besöka sin syster, Margareta?
Drottningen hejdade hertigen av Alencon med en blick så fast och hotfull, att den unge mannen ovillkorligen ryggade tillbaka.
— Ja, ja, Margareta, sade han. Du har rätt. Ja, jag skall gå min väg. Men du kan inte stanna här ensam under denna förskräckliga natt. Vill du att jag skall kalla hit Gilonne?
— Nej, nej, ingen. Gå bara, Frans.
Den unge prinsen lydde och knappt hade han försvunnit, förrän Margareta, som hörde en svag suck inifrån alkoven, skyndade fram till lönndörren och sköt regeln för densamma. Sedan sprang hon till den andra dörren, som hon stängde på samma sätt i samma ögonblick som en hop soldater, vilka förföljde andra hugenotter, som bodde i Louvren, som en orkan rusade förbi ute i korridoren.
Efter att uppmärksamt ha sett sig omkring för att se om hon var ensam, återvände hon till sin sängalkov, tog bort sidentäcket, som hade dolt La Moles kropp för hertigen av Alencons blickar, och drog honom med uppbjudande av alla sina krafter fram i rummet. Då hon såg att den olycklige ännu andades, satte hon sig och stödde hans huvud mot sina knän samt stänkte vatten i hans ansikte för att återkalla honom till medvetande.
Då vattnet sköljt bort det lager av damm, krut
