— Vem är det? frågade hon.
— Det är jag, ers majestät, svarade en kvinnoröst, hertiginnan av Nevers.
— Henriette! utropade Margareta. Åh, då är det ingen fara, det är en vän. Hör ni vad jag säger? frgade hon La Mole.
Denne reste sig mödosamt på ett knä.
— Försök att hålla er uppe, medan jag öppnar dörren, sade drottningen.
La Mole stödde sig med handen mot golvet och lyckades behålla jämvikten.
Margareta tog ett steg mot dörren, men stannade helt tvärt. Nu formligen skakade hon av förskräckelse.
— Jaså, du är inte ensam? utropade hon, då hon hörde skrammel av vapen.
— Nej, jag är åtföljd av ett dussin gardessoldater, som min svåger, hertigen av Guise har lämnat mig.
— Guise… mumlade La Mole. Mördaren… mördaren!
— Tyst, sade Margareta, inte ett ord.
Och hon såg sig omkring för att se, var hon skulle kunna gömma den sårade.
— En värja, en dolk, mumlade La Mole.
— För att försvara er? Det är omöjligt. Hörde ni inte att de äro tolv, medan ni är ensam.
— Nej, inte för att försvara mig, men för att inte falla levande i deras händer.
— Nej, nej, sade Margareta, jag skall rädda er. Nu vet jag… kabinettet! Kom, kom!
La Mole uppbjöd sina yttersta krafter och stödd på Margareta släpade han sig fram ända till kabinettet. Margareta stängde dörren efter honom och gömde nyckeln i sin väska.
— Inte ett rop, inte en klagan, inte en suck,
