mitt ibland människorna, som sprungo fram och tillbaka, mitt ibland kulorna, som visslade omkring hans öron, och liken, som, mer eller mindre stympade, kastades ut genom fönstren, började han bli rädd och försökte komma tillbaka till sitt värdshus. Men just som han vek in på Rue de l'Arbre-Sec, kom han mitt i en hop schweizare och lätt kavalleri, som anfördes av Maurevel.
— Nå, utropade denne, som tagit sig nammet »konungens mördare», har ni redan slutat? Skall ni vända om hem? Vad fan har ni gjort med vår piemontesiske adelsman? Det har väl inte hänt honom någonting? Det vore skada… han artade sig bra!
— Nej, inte vad jag tror, svarade värdshusvärden, och jag hoppas att han förenar sig med oss igen.
— Varifrån kommer ni?
— Från Louvren, och jag måste säga, att vi fick ett ganska bryskt mottagande.
— Av vem då?
— Hertigen av Alencon. Är han inte en av de våra?
— Hertigen av Alencon är ingenting annat, än vad han personligen kan ha nytta av. Föreslå honom att behandla sina två äldre bröder som hugenotter och han skall göra det, det vill säga om han kunde göra det utan att själv bli komprometterad. Men skall ni inte följa med de här tappra bussarna längre, herr värdshusvärd?
— Vart gå de då?
— Till Rue Montorgueil. Jag har där en bekant minister, som är hugenott. Han har hustru och sex barn. De föröka sig oerhört de där kättarna. Det skall bli tusan så trevligt!
— Och ni själv, vart skall ni gå?
