112
— Jag… jag skall gå och sköta om en särskild affär.
— Säg vart, och gå inte dit utan mig, sade en röst, som kom Maurevel att spritta till, ni känner de bästa ställena, där vill jag gärna vara med!
— Aha, här ha vi vår piemontesare, sade Maurevel.
— Det är herr de Coconnas, sade värdshusvärden. Jag trodde att ni skulle följa med mig.
— Åhnej, ni gav er iväg alldeles för fort, och förresten kom jag litet på omvägar… jag måste kasta i floden en vanartig ungdom som skrek: »Ned med papisterna! Leve amiralen!» Olyckligtvis tror jag att drummeln kunde simma. Om man vill sänka de där förbannade kanaljerna, måste man göra som med kattorna… kasta dem i vattnet innan de kunna se klart.
— Men ni säger, att ni kommer från Louvren. Er hugenott hade alltså tagit sin tillflykt dit? frågade Maurevel.
— Javisst.
— Jag skickade ett pistolskott efter honom i samma ögonblick som han tog upp sin värja på amiralens gård, men jag vet inte hur det kom till… jag bommade.
— Men jag träffade honom, sade Coconnas. Jag gav honom en värjstöt i ryggen, så att klingan var ljum av blod fem tum från spetsen. Sedan såg jag honom falla i armarna på drottning Margareta. En satans vacker kvinna! Men jag medger, att jag inte skulle vara ledsen, om jag kunde vara säker på att han vore död. Den där skojaren förefaller mig så hätsk, att han skulle kunna hata mig för det i hela sitt liv. Men sa' ni inte att ni skulle någonstans?
— Tänker ni följa med mig?
― Jag tänker inte stanna kvar här, för tusan. Jag har bara dödat en tre, fyra stycken ännu,
