6
avlagt sin bröllopsdräkt, sin brudslöja och sitt långa släp, hade nyss kommit in i balsalen åtföljd av den vackra hertiginnan av Nevers, hennes bästa väninna, och ledsagad av sin bror, Karl IX, vilken presenterade henne för de förnämsta gästerna.
Denna brud var Henrik II:s dotter, pärlan i Frankrikes krona, Margareta av Valois, som kung Karl med broderlig ömhet aldrig kallade för något annat än min syster Margot.
Säkert hade aldrig något mottagande, huru smickrande det än kunnat förefalla, varit bättre förtjänt än det som man nu beredde den nya drottningen av Navarra. Margareta var vid denna tid knappt tjugu år, men hon hade redan blivit lovprisad av alla poeter av vilka en del jämförde henne med Aurora andra med Cythere. Det fanns i själva verket ej hennes like vid detta hov, där Katarina av Medici hade samlat de vackraste kvinnor hon kunde finna för att göra dem till sirener. Hon hade svart hår, en vacker hy, lysande ögon, beslöjade av långa ögonfransar, en fin purpurmun, en välformad hals, en fyllig och smidig gestalt, och hennes fötter voro små som ett barns. Fransmännen voro stolta över att se en så praktfull blomma spira upp under deras himmel och de främlingar, som passerade genom Frankrike, bländades av hennes skönhet, blott de fingo se henne, och blevo häpna över hennes kunskaper om de fingo tillfälle att tala med henne. Margareta var nämligen ej blott den vackraste utan även den mest bildade av sin tids kvinnor, och man anförde ett yttrande av en italiensk lärd, vilken efter att ha blivit presenterad för henne och ha samtalat med henne på italienska under en timme, alldeles hänförd utropade:
— Att se hovet utan att se Margareta av Valois, det är detsamma som att varken hava sett Frankrike eller hovet.
