— Och då han väl kommit ut? frågade värdshusvärden.
— Då han väl kommit ut, skall jag be honom pröva sin värja mot min.
— Ni är, på min ära, en tapper adelsman, sade Coconnas, och jag kommer att göra precis likadant med Lambert Mercandon, och om han är för gammal att anta min utmaning får någon av hans söner eller brorssöner göra det.
Värdshusvärden svarade ingenting utan gick och knackade på porten. Slagen genljödo i nattens tystnad och i hertigens av Guise palats öppnades dörrarna och några huvuden stuckos ut. Man såg nu, att palatset var fullt av soldater. Huvudena drogos emellertid genast tillbaka, då man utan tvivel förstod vad det var fråga om.
— Han bor således här, er herr de Mouy? sade Coconnas och visade på huset där värdshusvärden fortfarande klappade på.
— Nej, det här är hans älskarinnas bostad.
— Guds död, vilken artighet ni bevisar honom, ni ger honom tillfälle att dra värjan inför ögonen på sin sköna! Vi skall således bli prisdomare. Jag skulle emellertid föredra att få slåss själv. Min axel värker.
— Och ert ansikte tycks också vara ganska svårt skadat.
Coconnas utstötte ett formligt rytande.
— Guds död, sade han. Jag hoppas att han är död. Om han inte är det, tror jag, att jag vänder om till Louvren och gör slut på honom.
Värdshusvärden bultade alltjämt.
Snart öppnades ett fönster i första våningen och en man, klädd i nattmössa och kalsonger och utan vapen, syntes på balkongen.
— Vem där? ropade han.
Maurevel gjorde ett tecken åt schweizarna, som
