redelser, det här tycks inte avlöpa alldeles så som jag hade tänkt mig.
I detsamma hörde man hur de Mouy drog ifrån regeln. Schweizarna hade lämnat sitt gömställe för att ta plats vid dörren. Maurevel och värdshusvärden smögo sig fram på tå, under det att Coconnas, som ännu behöll något av sin värdighet som adelsman, stannade kvar på sin plats, då den unga kvinnan, som ingen längre tänkte på, steg ut på balkongen och utstötte ett förfärligt skrik, då hon varseblev schweizarna, Maurevel och värdshusvärden.
De Mouy som redan hade öppnat dörren, stannade.
― Vänd om, vänd om, ropade den unga kvinnan, jag ser värjor blixtra och luntan på en bössa brinna. Det är ett försåt
— Jaså, svarade den unge mannen, då ska vi ta reda på vad det här vill säga.
Och därmed stängde han åter dörren, lade på bommen, sköt för regeln och återvände upp.
Maurevels slagordning ändrades, så snart han såg, att de Mouy icke kom ut. Schweizarna fingo fatta posto på andra sidan gatan, och värdshusvärden väntade med bössan i beredskap, att fienden skulle visa sig i fönstret. Han behövde icke vänta länge. De Mouy kom ut på balkongen försedd med två pistoler av ett så respektabelt utseende, att värdshusvärden, som redan siktade på honom, plötsligt kom att tänka på, att hugenottens kulor icke hade längre väg från balkongen ned på gatan än hans egna kulor från gatan och upp på balkongen.
— Jag kan visserligen döda den där adelsmannen, tänkte han, men han kan lika väl döda mig på samma sätt.
Och som han var värdshusvärd och icke soldat till yrket, förmådde denna reflexion honom, att ta
