klinga eller en facklas sken lyste på det röda blodet. Maurevel hade flytt, värdshusvärden, som drivits ända bort till Coconnas, vilken icke kände igen honom utan tog emot honom med sin värja, bad om förbarmande åt båda hållen.
I detta ögonblick fick Mercandon syn på honom och kände på det vita korset igen honom som en av mördarna. Ett skott small. Värdshusvärden utstötte ett skrik, sträckte ut armarna, tappade sin bössa och försökte komma fram till väggen för att få stöd och föll med ansiktet mot gatan.
De Mouy drog nytta av denna omständighet, rusade in på Rue de Paradis och försvann.
Hugenotternas motstånd hade varit sådant, att hertigens av Guise folk, som blivit tillbakadrivet, hade stängt in sig i palatset av fruktan att bliva belägrade och tillfångatagna.
Coconnas såg ingenting och hörde ingenting. Han var berusad av blodet och skriken och hade hunnit till denna grad av upphetsning, som är vanlig i synnerhet bland söderns folk, den upphetsning, då modet blir vanvett. Han märkte endast att det ringde mindre i hans öron och att hans händer och ansikte voro litet torrare, och då han sänkte sin värjspets såg han bredvid sig endast en man, som låg med ansiktet i en blodpöl, och omkring sig endast brinnande hus.
Det blev emellertid endast ett kort andrum, ty i samma ögonblick som Coconnas tänkte närma sig mannen, i vilken han trodde sig igenkänna värdshusvärden, öppnades dörren, som han förgäves försökt krossa med gatstenen, och Mercandon, åtföljd av sin son och sina båda brorssöner, kastade sig över piemontesaren.
— Där är han, där är han! ropade de med en röst.
Coconnas, som befann sig mitt på gatan, fruktade att bli omringad av de fyra männen, som an-
