124
— Här finns ju ett helt helvete med kvinnor, en del för mig, en del mot mig, sade Coconnas, Men för tusan, låt oss få slut på det här.
Coconnas var visserligen sårad, men med hela spänstigheten hos en tjugufyraåring, van att sköta vapen och uppeggad i stället för försvagad av tre eller fyra skråmor, som han erhållit. Mercandon däremot var en gubbe på sextio å sjuttio år och hans son, en pojke på sexton eller aderton år. Den senare, blek, blond och bräcklig, hade kastat ifrån sig sin pistol, som nu var tömd och obrukbar, och drog med osäker hand en värja, som knappt var hälften så lång som piemontesarens. Fadern som endast var beväpnad med en dolk och en oladdad bössa ropade på hjälp. En gammal kvinna i fönstret mitt emot den unge mannen höll ett marmorstycke i handen och beredde sig att kasta det på Coconnas. Men denne var uppeggad genom hotelser och uppmuntringar, stolt över sin dubbla seger, berusad av krut och blod, hänförd vid tanken att kämpa i åsynen av en kvinna, vars skönhet syntes honom lika överlägsen som hennes rang obestridlig, och liksom den siste av Horatierna kände han sina krafter fördubblas, då han såg den unge mannen tveka. Han rusade på honom och korsade sin väldiga, blodiga huggare med hans lilla värja. Två slag voro nog för att slå vapnet ur ynglingens händer. Nu försökte Mercandon att driva Coconnas tillbaka, för att de projektiler, som kastades från fönstret säkrare skulle träffa honom. Men för att omintetgöra det dubbla anfallet av den gamle Mercandon, som försökte genomborra honom med sin dolk, och den unge mannens mor som höll sig beredd att krossa hans huvud med en sten, fattade Coconnas sin motståndare om livet och höll honom som en sköld framför sig, medan han nära nog kvävde honom i sin herkuliska omfamning.
