130
La Mole vägrade ännu en gång. Han upprepade att han hellre ville dö än besvära drottningen med ett arbete, som hon började av medlidande, men för vilket hon till slut kunde få avsmak. Detta motstånd uttömde emellertid fullkomligt hans krafter. Han vacklade, slöt ögonen, hans huvud föll tillbaka, och han svimmade för andra gången.
Då tog Margareta dolken, som han hade tappat, och skar raskt upp skärpet kring hans livrock, medan Gilonne skar upp hans rockärmar. Med en linnelapp, som hon doppat i kallt vatten, tvättade hon därpå av blodet, som flöt ur såren i den unge manens axel och bröst, och Margareta sonderade såren med en trubbig guldnål, lika skickligt och omsorgsfullt, som själva mäster Ambrois Paré skulle gjort i en liknande situation. Såret i axeln var djupt, men såret i bröstet obetydligt, och intetdera hade inträngt i brösthålan och skadat hjärta eller lungor.
— Såret är smärtsamt, men inte dödligt, mumlade den vackra och skickliga kirurgen. Acerrimum humeri vulnus, non autem lethale. Ge mig salvan och gör i ordning litet charpi, Gilonne.
Under tiden hade Gilonne tvättat rent och parfymerat den unge mannenns bröst, varvid hon ej kunde undgå att beundra hans antikt modellerade armar, hans behagfullt tillbakadragna axlar och hans hals, som skuggades av tjocka hårlockar och snarare tycktes tillhöra en staty av parisk marmor än en döende människas söndersargade kropp.
— Stackars unge man, sade Gilonne och betraktade föremålet för sitt arbete.
— Är han inte vacker? sade Margareta med kunglig uppriktighet.
— Jo, ers majestät, men jag tycker, att vi i stället för att låta honom ligga på golvet, borde lyfta upp honom på den här soffan.
