132
i vilket avseende jag är brottslig, men, som ni vet, är felet inte helt och hållet mitt. Och en uttrycklig befallning av änkedrottningen…
— Stig upp, sade Margareta, och då jag inte kan tänka, att ni kommit hit i förhoppning att kunna rättfärdiga er inför mig, så säg mig varför ni kommit.
— Jag har kommit, sade Charlotte fortfarande knäböjande och med en nästan virrig blick, jag har kommit för att fråga er om han är här.
— Här? Vem? Om vem talar ni, madame? Jag förstår verkligen inte…
— Om konungen.
— Om konungen? Förföljer ni honom ända in till mig? Ni vet emellertid mycket väl, att han inte brukar komma hit
— O, ers majestät, fortsatte Charlotte utan att svara på alla dessa utfall och utan att ens märka dem. Gud give att han vore här!
— Varför det?
— Emedan man mördar hugenotterna, och konungen av Navarra är hugenotternas anförare.
— O, utropade Margareta och grep Charlotte i handen och tvang henne att resa sig, o, det hade jag glömt. För övrigt trodde jag inte, att en kung löpte samma risk som andra människor.
— Större, ers majestät, tusen gånger större.
— Ja, madame Lorraine har verkligen varnat mig. Jag sade till honom att inte gå ut. Skulle han möjligen ha gjort det ändå?
— Nej, nej, han är i Louvren. Men man kan inte finna honom. Och om han inte är här…
― Han är inte här.
— Ack, utropade madame de Sauve i ett utbrott av smärta. Då är det ute med honom, ty änkedrottningen har svurit hans död.
