8
hon märkt på hennes panna, en glödande rodnad stiga upp på hennes kinder. Emellertid närmade sig hertigen alltjämt och då han befann sig på blott två stegs avstånd från Margareta, vilken mera tycktes känna hans närhet än se honom, vände hon sig om och gjorde en kraftansträngning för att ge sitt ansikte ett lugnt och likgiltigt uttryck. Nu hälsade hertigen vördnadsfullt på henne och i det han bugade sig för henne viskade han halvhögt:
— Ipse attuli.
Detta betydde:
— Jag har det med mig, eller: Jag har själv tagit det med mig.
Margareta besvarade den unge hertigens hälsning och svarade hastigt:
— Noctu pro more.
Detta betydde:
— I natt som vanligt.
Dessa låga ord, vilka, dogo bort inom furstinnans ofantliga spetskrage, uppfattades endast av den person, till vilken de voro yttrade. Hur kort detta samtal emellertid var, innehöll det helt säkert allt, i vad dessa båda unga människor hade att säga varandra, ty efter att ha växlat dessa två ord skildes de åt. Margaretas ansikte var mera drömmande än förut och hertigens min var strålande.
Denna lilla episod hade ägt rum utan att den man, som bort vara mest intresserad därav, tycktes ägna minsta uppmärksamhet däråt. Kungen av Navarra hade nämligen å sin sida endast ögon för en enda dam, vilken samlat omkring sig ett lika talrikt hov som Margareta av Valois. Denna dam var den vackra madame de Sauve.
Charlotte de Beaune Semblancay, sondotter till den olycklige Semblancay och hustru till Simon de Fizes, baron de Sauve, var en av Katarina av Me-
