Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/142

Den här sidan har korrekturlästs

136

— Tack, Tavannes, sade Margareta, som av allt det Tavannes sagt endast hört den viktiga upplysningen, tack, jag går dit.

Och hon begav sig på väg, mumlande:

— Efter allt vad jag lovat honom, efter det sätt på vilket han bemötte mig medan den otacksamme Henrik var gömd i kabinettet, efter allt detta kan jag inte låta honom gå under.

Och hon gick och knackade på dörren till konungens våning, men denna bevakades av två kompanier av konungens garde.

— Det är förbjudet att gå in till konungen, sade en officer, som raskt kom emot henne.

— Det kan väl inte gälla mig, sade Margareta.

— Ordern är allmän.

— Men jag är drottningen av Navarra, konungens syster.

— Befallningen tillåter intet undantag, ers majestät. Mottag emellertid mina ursäkter.

Och därmed stängde han dörren.

— Han är förlorad, utropade Margareta, förskräckt vid åsynen av alla dessa allvarliga ansikten, som glödde av hat eller uttryckte den mest oböjliga hårdhet. Ja, jag förstår nu allt, man har använt sig av mig som lockbete, jag är den snara i vilken man fångar och mördar hugenotterna… O, jag måste ditin, om det också skall kosta mitt liv.

Och Margareta rusade som en vansinnig, genom korridorer och gallerier, då hon plötsligt vid passerandet av en liten dörr hörde en mild, nästan sorgsen entonig sång. Det var en calvinistisk psalm som sjöngs av en darrnade röst i rummet bredvid.

— Min brors amma, den snälla Madelon… är hon där? utropade Margareta och slog för pannan, gripen av en plötslig tanke. Hon här, de kristnes Gud stå mig bi.