Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/148

Den här sidan har korrekturlästs

142

— Nå, är det gjort? sade plötsligt en röst bakom de båda konungarna.

Det var Katarina av Medici, som under det sista skottet hade kommit in i rummet, utan att de hört henne.

— Nej för helvete, röt Karl och kastade sin bössa tvärs över rummet. Nej, den tjurskallen… han vill inte…

Katarina svarade ingenting. Hon vände sakta sin blick mot den del av rummet, där Henrik stod lika orörlig som en av figurerna på tapeten, mot vilken han stödde sig. Sedan såg hon på Karl med en blick, som ville hon säga:

— Men varför lever han då?

— Han lever… han lever… mumlade Karl, som fullkomligt hade förstått hennes blick och utan tvekan besvarade den, han lever, emedan han är… min släkting.

Katarina smålog.

Henrik såg detta leende och förstod att det var Katarina, som det framför allt gällde att bekämpa.

— Ers majestät, sade han, allt beror på er, det ser jag tydligt, och ingenting på min svåger Karl. Det är ni, som har kommit på den tanken att locka mig i en snara, det är ni, som har velat använda er dotter till det lockbete, som skulla föra oss alla i fördärvet, det är ni, som har skilt mig från min hustru för att hon inte skulle behöva se mig dö inför sina ögon.

— Ja, men det skall inte ske, utropade en annan röst, flämtande och passionerad, vilken Henrik genast kände igen, och vilken kom Karl IX att rycka till av förvåning och Katarina att darra av vrede.

— Margareta, utropade Henrik.

— Margot, sade Karl IX.

— Min dotter, mumlade Katarina.

— Ers majestät, sade Margareta till Henrik, era