144
XI.
HAGTORNSHÄCKEN PÅ DE OSKYLDIGAS KYRKOGÅRD.
Då Margareta kommit tillbaka upp till sig, försökte hon förgäves fundera ut, vad det kunde vara, som Katarina av Medici hade sagt till Karl IX och som hade gjort slut på det ohyggliga rådslaget om liv och död. En del av förmiddagen tillbragte hon med att vårda La Mole och den andra delen med att försöka gissa sig till vad hennes förstånd vägrade att fatta.
Konungen av Navarra hade stannat kvar som fånge i Louvren. Hugenotterna förföljdes mera än någonsin. På den fasansfulla natten hade följt en dag med ännu förfärligare blodbad. Det var icke längre alarmklockor, som ringde, det var Te Deum, och klockornas malmstämmor, som hördes över mord och brand, ljödo nu vid fultl solljus ännu sorgligare än under den gångna nattens mörker. Men detta var icke allt. En egendomlig händelse hade inträffat; en hagtornshäck, som hade blommat på våren och sedan som vanligt i mitten av juni fällt sin doftande skrud, hade under natten slagit ut i blom på nytt, och katolikerna, som i denna händelse sågo ett underverk och genom att sprida kännedomen om detta underverk bland folket gjorde Gud till sin medbrottsling, tågade i procession med kors och banér i spetsen ut till »de oskyldigas kyrkogård», varest denna hagtornshäck blommade. Det slags gillande av blodbadet, som himlen sålunda ansågs ha givit, fördubblade mördarnas iver. Staden erbjöd på varje gata, varje torg en bild av ödeläggelse och Louvren hade redan tjänat som gemensam grav för alla de hugenotter, som i den stund signalen ljöd befunno sig instängda inom dess
