146
av Navarra, men hade hejdats av en förfärlig tanke. Äktenskapet hade kommit till stånd mot hans vilja, Frans hatade Henrik och hade förblivit neutral endast emedan det var överenskommet, att Henri och hans gemål skulle fortfarande vara främlingar för varandra. Om Margareta ådagalade något intresse för sin gemål, kunde därför detta i stället för att avlägsna de tre dolkar, som hotade honom, tvärtom närma dem till hans bröst.
Margareta blev därför mera förskräckt vid åsynen av den unge fursten än vid åsynen av Karl IX eller änkedrottningen själv.
Hertigen var klädd med sin vanliga elegans. Hans kläder och linne doftade av parfym, som han använde till dagligt bruk, och hans händer voro vackra och välvårdade som en kvinnas. Endast ett så tränat öga som Margaretas skulle ha kunnat märka, att han, oaktat en ovanlig blekhet, dolde en känsla av glädje.
Han närmade sig sin syster för att kyssa henne. Men i stället för att bjuda honom sin kind, som hon skulle ha gjort åt konung Karl eller hertigen av Anjou, böjde hon sig ned och lät honom kyssa henne på pannan.
Hertigen av Alencon satte sig därpå och började berätta om nattens blodiga händelser, om amiralens ohyggliga död och om Téligny, som träffats av en kula och i samma ögonblick dragit sin sista suck. Han uppehöll sig särskilt vid de fasansfulla detaljerna med denna förkärlek för det blodiga, som var betecknande för honom och hans bägge bröder. Margareta lät honom tala.
När han så berättat allt, tystnade han.
— Men det är inte bara för att berätta det där, som du besöker mig, eller hur? frågade Margareta.
Hertigen av Alencon smålog.
— Du har något mera att säga mig?
