150
— Men, utropade hertigen, begår inte du ett ännu större förräderi mot mig, du som föredrar en främling framför din egen bror?
— Förklara dig, Frans! I vad avseende och på vad sätt har jag förrått dig?
— Du har i går bett konungen av Henriks av Navarra liv.
— Nåå? frågade Margareta med låtsad oskuld.
Hertigen reste sig häftigt och gick några slag runt rummet. Sedan stannade han och tog Margaretas hand. Den var stel och kall.
— Adjö, Margareta, sade han. Du har inte velat förstå mig. Du får alltså skylla dig själv för de olyckor, som kunna inträffa.
Margareta bleknade, men stod orörlig kvar på sin plats. Hon såg hertigen avlägsna sig utan att göra en rörelse för att kalla honom tillbaka, men knappt hade hon förlorat honom ur sikte i korridoren förrän han vände om.
— Hör på, Margareta, sade han, jag glömde tala om en sak, nämligen att i morgon vid den här tiden är kungen av Navarra död.
Margareta uppgav ett skrik, ty den tanken, att hon skulle vara orsaken, till ett mord ingav henne en förfäran, som hon ej kunde övervinna.
— Och du tänker inte hindra detta mord, frågade hon. Du tänker inte rädda din bäste och trognaste bundsförvant?
— Sedan i går är min bundsförvant inte längre konungen av Navarra.
— Vem är det då?
— Hertigen av Guise. Sedan man utrotat hugenotterna har man gjort hertigen av Guise till katolikernas konung.
— Och det är Henrik II:s son, som erkänner en hertig av Lothringen som sin konung!…
