152
blodbad, och konungen hade låtit det ske. Hertigen av Guise och hertigen av Alencon hade förenat sig för att draga största möjliga nytta av ställningen. Kungen av Navarras död var en naturlig konsekvens av den stora katastrofen. När han väl vore död, skulle man bemäktiga sig hans rike. Margareta skulle bli änka utan tron, utan makt och utan annan utsikt än ett kloster.
Så långt hade hon kommit i sina tankar, då drottning Katarina lät fråga, om hon ville tillsammans med hovet göra en pilgrimsfärd till hagtornshäcken på de »oskyldigas kyrkogård».
Margaretas första ingivelse var att vägra. Men tanken att hon under denma utflykt kanske kunde komma i tillfälle att höra några nyheter om kungens av Navarra öde bestämde henne. Hon lät således svara, att, om man ville hålla en häst i ordning, skulle hon mycket gärna följa deras majestäter till »de oskyldigas kyrkogård».
Fem minuter senare kom en page och tillkännagav, att, om hon behagade komma ned, var kortegen nu färdig att begiva sig i väg. Margareta gav Gilonne ett tecken att se till den sårade och följde pagen.
Konungen, änkedrottningen, Tavannes och de förnämsta katolikerna sutto redan till häst. Margareta kastade en hastig blick på gruppen, som bestod av ett tjugutal personer. Kungen av Navarra var inte med, men madame de Sauve fanns där. De bägge damerna utbytte en blick, och Margareta förstod, att hennes mans älskarinna hade någonting att säga henne.
Man satte sig i rörelse. Vid åsynen av konungen, änkedrottningen och de förnäma katolikerna församlades en massa folk, som följde kortegen under ropet: »Leve konungen! Leve katolicismen! Död åt hugenotterna» De svängde sina blodiga vär-
