Margareta stötte till sin väninna med armbågen och denna, som genast förstod meningen, svarade:
— Nej, ers majestät, såvida ni inte befaller det. Jag har nämligen ett ärende ute i staden tillsammans med hennes majestät drottningen av Navarra.
— Vad tänker ni då göra? frågade Katarina.
— Vi tänker titta på några mycket sällsynta och och mycket egendomliga grekiska böcker, som man har funnit hos en gammal protestantisk pastor och fört till Saint-Jacques la Boucherie, svarade Margareta.
— Ni borde hellre gå till Moulinbron och se på hur man kastar de sista hugenotterna i Seinen, sade Karl IX. Där är alla trogna fransmäns plats.
― Vi skall gå dit, om det behagar ers majestät, svarade hertiginnan.
Katarina kastade en misstänksam blick på de båda damerna. Margareta, som var på sin vakt, uppfångade den, och började med orolig min se sig omkring, som om någonting helt och hållet upptog hennes tankar.
Denna oro, spelad eller verklig, undgick icke Katarina.
— Vad söker du efter, sade hon.
— Jag söker… Jag ser inte längre, sade Margareta.
— Vem söker du? Vem är det du inte ser?
— Madame de Sauve. Skulle hon möjligen ha återvänt till Louvren?
— Vad var det jag sade… du är svartsjuk, viskade Katarina i örat på sin dotter. Gå, gå, Henriette, fortsatte hon och ryckte på axlarna, och tag drottningen av Navarra med dig.
Margareta låtsades fortfarande se sig omkring och viskade därpå hastigt i örat på sin väninna:
— För mig härifrån, fort! Jag har viktiga saker att säga dig.
