Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/164

Den här sidan har korrekturlästs

158

— Ers majestät har lovat att skänka mig några förtroenden.

— Ännu en gång »ers majestät». Har du glömt vårt avtal?

— Nej, er vördnadsfulla tjänarinna inför världen, din glada förtrogna på tu man hand. Är det inte så, madame? Är det inte så, Margareta?

— Jo, jo, svarade drottningen leende.

— Ingen tävlan om hovstat, ingen trolöshet i kärlek, allting öppet och uppriktigt, ett förbund med det enda målet att gripa i flykten det efemära väsen, som kallas lyckan, om vi någon gång möta den.

— Bra hertiginna, så är det, och för att förnya detta förbund så kyss mig.

Och de båda vackra ansiktena, det ena blekt och melankoliskt, det andra rosigt, ljust och leende närmade sig graciöst varandra och deras läppar möttes liksom deras tankar hade gjort.

— Vad är det för nytt, som hänt, frågade hertiginnan och betraktade Margareta med nyfiken blick.

— Är inte allting nytt sedan två dagar?

— Åh, jag talar om kärlek och inte om politik, jag. När vi kommer till Katarinas, din mors ålder, skall vi göra politik. Men nu äro vi tjugu år, min vackra drottning. Låt oss tala om någonting annat. Har du nu verkligen gift dig på allvar?

— Med vem, sade Margareta skrattande.

— Åh, du lugnar mig verkligen.

— Men ändå, Henriette. Det som lugnar dig, gör mig förskräckt. Det är nämligen nödvändigt att jag är gift.

— När då?

— I morgon.

— Åh prat! Stackars vän! Är det verkligen nödvändigt?

— Absolut.