Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/167

Den här sidan har korrekturlästs
161

— Ack, medlidande! Stackars drottning, det är alltid den dygden, som bringar oss kvinnor i olycka.

— Ja, och du förstår, att vilket ögonblick som helst kan hertigen av Alencon, min mor eller till och med min man komma in i rummet.

— Och nu vill du att jag skall ta hand om din lille hugenott så länge han är sjuk och lämnna honom tillbaka till dig, när han blir frisk?

— Nej, din spefågel, jag försäkrar, att jag inte har tänkt så långt. Men om du bara kunde hitta på ett sätt att gömma den stackars gossen, så tillstår jag, att jag skulle vara dig mycket tacksam. Du är fri, du har varken din svåger eller din man som spionerar på dig och bakom det här rummet, i vilket ingen, lyckligt nog för dig, kära Henriette, har rätt att komma in, har du ett kabinett likadant som mitt. Låna mig det åt min hugenott, ohc när han blir bra öppnar du buren, och fågeln flyger ut.

— Ja, det är bara en svårighet, och det är att buren är upptagen.

― Vad! Har du också räddat någon?

— Ja, det var det som jag svarade din bror Karl.

― Åh, jag förstår. Det var därför du talade så tyst, att jag ingenting kunde höra.

— Hör på, Margareta, det är en underbar historia, inte mindre poetisk och vacker än din. Sedan jag hade lämnta dig sex av soldaterna, gick jag med de sex andra till hertigens av Guise palats, och där såg jag, hur man plundrade och brände ett hus på andra sidan gatan. Plötsligt hörde jag kvinnoskrik och svordomar. Jag gick ut på balkongen och såg först bara en ensam värja, vars blixtar tycktes upplysa hela scenen. Jag beundrar denna rasande klinga och jag försöker naturligtvis urskilja armen, som för den, och kroppen, som denna arm tillhör. Mitt i hopen upptäcekr jag slutligen man-

11. Drottning Margot.