— Nej, visst inte. Jag skall hämta hit honom i kväll, den ene får ligga i det högra hörnet, den andre i det vänstra.
— Men om de känna igen varandra, den ene som hugenott, den andre som katolik, så komma de att slita varandra i stycken.
— Åh, det är inte farligt. Monsieur de Coconnas har fått ett slag i ansiktet, som gör att han inte kan se någonting tydligt, din hugenott har ju ett hugg i bröstet, så att han knappast kan röra sig. Säg för övrigt åt honom att inte nämna religionen, så skall allt gå bra.
— Låt gå då!
— Det är bestämt.
— Tack, sade Margareta och räckte handen till sin väninna.
— Här, ers majestät, blir ni åter ers majestät, sade hertiginnan av Nevers, tillåt mig att ta emot er i Palais de Guise, som det höves att mottaga drottningen av Navarra.
Och hertiginnan steg ur bärstolen och böjde nästan knä för att hjälpa Margareta att i sin tur stiga ur. Hon gjorde ett tecken mot palatsets port, som bevakades av två skiltvakter med gevär, och följde drottningen på några stegs avstånd. Denna gick majestätiskt före hertiginnan, som iakttog samma ödmjuka hållning så länge någon kunde se dem. När hon kommit in i sitt rum, stängde hertiginnan dörren och ropade på sin sicilianska kammarjungfru:
— Mica, sade hon på italienska, hur mår greven?
— Han blir bättre och bättre, svarade kammarjungfrun.
— Vad gör han?
— För närvarande tror jag att han håller på med att äta, madame.
— Det är bra, sade Margareta. Att aptiten återkommer är ett gott tecken.
