168
gareta upprörd och i en ton, som inte lämnade något tvivel om att hon menade allvar, ty antingen gå era sår upp och då kommer ni att förblöda eller också känner man igen er som hugenott och gör av med er innan ni hunnit femtio steg härifrån.
— Det är i alla fall nödvändigt att jag lämnar Louvren, mumlade La Mole.
— Nödvändigt, sade Margareta och bleknade lätt under det hon betraktade honom med en djup blick. Åh, jag förstår, förlåt mig… Det finns utan tvivel utanför Louvren någon, som är orolig över er frånvaro. Det är rätt, herr de La Mole, och jag förstår det mycket väl. Varför sade ni inte det genast? Jag borde för resten ha tänkt på det själv.
— Ack, ers majestät, svarade La Mole, ni misstar er fullständigt. Jag är så gott som ensam i världen och fullständigt ensam i Paris, där ingen känner mig. Den enda man, jag talat vid här i staden är den som sökte mörda mig, och ers majestät är den första kvinna, med vilken jag växlat ett ord.
— Men varför vill ni då gå er väg? frågade Margareta förvånad.
— Under den gångna natten har ers majestät inte gått till vila, sade La Mole, och i natt…
Margareta rodnade.
— Gilonne, sade hon, det börjar att bli mörkt, jag tror det är på tiden att du går med nyckeln.
Gilonne avlägsnade sig småleende.
— Men om ni är ensam i Paris och utan vänner, fortsatte Margareta, vad tänker ni då göra?
— Ers majestät, svarade La Mole, under det jag var förföljd tänkte jag på min mor, som var katolik, och det föreföll mig som om jag såg henne med ett kors i handen gå före mig under vägen till Louvren. Jag svor då, att om Gud räddade mitt liv skulle jag övergå till min mors religion. Gud har
