170
göra som hertigen av Alencon och madame de Sauve, han kommer att förtro er sina hemligheter. Jag vågar inte höra på dem, jag skulle vara indiskret… jag kan inte… jag vågar inte… jag vill inte vara det.
Då Margareta såg La Moles förvirring och hörde tonen i hans sista ord, slogs hon av en plötslig tanke.
— Och ni har ifrån kabinettet hört allt vad som blivit sagt här i rummet ända tills nu, sade hon.
— Ja, ers majestät.
De sista orden kommo i en knappt hörbar viskning.
— Och nu vill ni gå i kväll för att ej låta höra av er vidare?
— Ja, i detta ögonblick, om ers majestät tillåter.
— Stackars barn, sade Margareta med en ton av djupaste medlidande.
Förvånad över ett så milt svar, då han hade väntat sig ett häftigt genmäle, lyfte La Mole skyggt upp huvudet och mötte drottningens klara och djupa blick, vid vilken hans egen hängde som magnetiserad.
— Ni känner er alltså oförmögen att kunna bevara en hemlighet, herr de La Mole, sade Margareta milt och lutade sig tillbaka i stolen, till hälften dold i skuggan av ett tjockt draperi. Hon njöt av att läsa i den unge mannens själ under det hon själv förblev outgrundlig.
— Ers majestät, sade La Mole, jag har en olycklig natur, jag tror inte på mig själv, och andras lycka plågar mig.
— Vems lycka, sade Margareta leende. Åh, kungens av Navarra! Stackars Henrik!
— Där bevisar ers majestät ju själv, att han är lycklig, utropade La Mole livligt.
